twok

På jobbet den senaste veckan så har jag suttit och släpat mig igen den intressanta men ack så tunga boken "illutionen om gud" av Richard Dawkins. Denna bok har gett mig en tankeställare som egentligen inte har med gud att göra.    Boken nämner nämligen ofta ordet "vetenskap" som ett argument emot guds existens. Men då ställer jag mig frågan, vad är egentligen vetenskap? Är det vetenskap när man har utfört ett test 100 gånger med samma utfall och att man därefter konstaterar att testet därför alltid kommer att få samma effekt? Är det när viktiga personer i labrockar konstaterar en saning? Kan man på dessa grunder konstatera en saning? Även om ett vetenskapligt test får ett visst utfall 100 gånger eller till och med 1000, så försäkrar ju inte det att den 101 gången ger samma utfall. Kan man någonsin veta någonting eller kan man bara tro mer eller minder. Jag skulle säga att det inte finns något som heter vetenskap utan att det egentligen borde heta "hypotesenskap" eller något i den stilen.

För att följa upp gårdagens artikel så tänkte jag fortsätta att angripa samhällets inställning till spelindustrin. Ett stort tecken på hur samhället har halkat efter tekniken är statens beslut att införa förbudet mot fildelning "Ipred (Inrellectual Property Rights Enforcement Directive). Denna lagen är enligt mig en stor bromskloss i vår spelkulturella utveckling.
     Lagen sattes in på vad jag har hört (rätta mig om jag har fel) pågrund av påtryckningar från den amerikanska film och musikindustrin. I rädsla för att sätta sig emot detta jätte land och till glädje för antipiratpartiet så röstade riksdagen den 25 februari 2009 ja till att Ipred skulle träda ikraft i april samma år. Ipred lagen eller i svensk benämning "Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens" står egentligen ort och gott för att upphovsrättsmannen till upphovsrättsskyddat material har rätt att kräva ip-adress till den användare som misstänks lägga ut hans/hennes material på internett eller alternativt lokalt nätverk. (det sistnämnda alternativet är dock näst intill omöjligt att spåra).
     Jag kan förstå lagens syfte och varför den sätts i bruk. Det största och mest förekommande argumentet för Ipred är ju självklart att fildelning är en form av stöld. Efter som vi lägger upp och laddar hem material som är upphovsrättsskyddade, av den anledningen att upphovsrättsmannen vill ha betalt för materialet, så resulterar detta till han/hon inte får någon ersättning för materialet, alltså kan detta klassas som indirekt stöld. Om denna stöld skall fortsätta så är Ipred-lagens anhängare rädda att detta kommer att sinka musik, spel och film branschen.
     Om vi skall titta åt motståndarsidan så hittar vi en del argument, men i min mening ganska vaga sådana. Så för det första så anser motståndet att fildelning inte skall klassas som stöld med tanke på att inget material själs, utan endast kopieras. Personen som ifråga lägger upp materialet till allmänheten förlorar inte sitt exemplar och därför är inget stulet. För att inte nöja sig där utan föra denna stöldfråga ännu mer invecklad så trycker motståndarna även hårt på citat-lagen som säger att man inom citationstecken får låna upphovsrättsskyddat material, på villkoret att vi kan redovisa vart materialet är taget ifrån. Alltså igenom att med diverse torrent klienter göra dina filer nedladdningsbara så låter du egentligen bara allmänheten få tag i små delar av filen, inte hela filen på samma gång. Detta gör att när vi laddar upp en fil så gör vi det endast möjligt för nedladdaren att få tag på citat. I genom att samla citat från olika användare så kan nedladdaren till slut sätta ihop en komplett fil.
     Min egen åsikt i denna frågan har inget med lag, ordning eller moral att göra utan jag vill trycka till lite extra på ordet utveckling. Jag vill åter igen fråga hur vi kan kalla oss ett så kallat modernt samhälle när ett sådant problem kan ställa till det så för oss. Istället för att möta fildelningen fientligt så borde vi se dess möjligheter. Tänk att kunna vilka reklam möjligheter och tänk vilket bekvämt sätt att kunna sprida sina produkter. Vi borde helt enkelt se fildelning som en möjlighet och ett steg in i framtiden.

En modern värld

Vi borde använda spelen mer än till hobby och tidsfördriv. tänk vilka möjligheter till utbildning som finns inom spelens värld. Vi hade kunnat engagera ungdomar som aldrig skulle titta åt skolan annars. Få ungdomar att tänka själva och lösa problem på egen hand istället för igenom en lärare.
     För att uppnå detta så krävs att spelen kommer ut i samhället vi måste ge folket bättre tillgång till spel, som tillexempel via bibliotek, affärer och eventuella hyr-funktioner.
     När vi har uppnått dessa två steg så har spelkulturen möjlighet att ta sig in i finkulturen och beblanda sig med sina släkningar böckerna och filmen. Därefter kan galor och andra events startas i spelens namn, och vi kan då äntligen få en riktig sä kallad spelkultur.
     Första steget för at uppnå detta är att ta itu med Ipred lagen. Vi måste ta vara på de möjligheter som fildelningen kommer med. ett exempel på en lösning är att starta upp en liknande spotify tjänst (en tjänst där du kan bruka upphovsrättsskyddat material för en rimlig månadshyra) fast för film och spel. Personligen lägger jag nästan inga pengar på spel och högst 300 kr per halvår. Hade ett företag då tagit ut ca 200 kr i månaden för en tjänst som gav mig fri tillgång till film och spel så hade jag varit intresserad. Detta hade gett film och spel industrin mer en fyra gånger pengaran bara på min konsumtion. Detta hade kunnat ge spelindustrin mycket ett mycket större kapital och därmed mer utvecklat material. Jag tror detta är nyckeln för spelindustrin in till finkulturen, nyckeln in till framtiden.

För att återgå till denna sidas egentliga syfte och huvudämne så måste jag idag komma med en del kritik mot dagens samhälle.
     Att fästa sig vid ett tv-spel är precis som att sjunka in i en bok eller leva sig in i en film. Du följer en historia från börjat till slut men till skillnad från böckernas värld så kan du här påverka den eller i alla fall påverka vägen till slutet. Detta är enligt mig en bättre och mer kreativ hjärn stimmulans. Trotts detta så sätter sig samhället av någon anledning emot tv spel och även spel på andra plattformer för den delen.
     Om en person har som intresse att läsa böcker så är detta något som vårt samhälle gärna stöttar, bland annat i skolan där vi till och med har ämnen i litteratur historia och där svenskan uppmuntrar vårat läs humör. Även vid sidan av skolan så ger samhället oss bokmässor, bokklubbar och bibliotek där vi gratis och lätt kan låna hem ett stort utbud av böcker.
     Även filmtittande har en hög status. Dem flesta skolor använder film som alternativt undervisningsmedel och vissa skolor har även invalskurser i ämnet, som tillexempel filmkunskap. Det anordnas galor där högt ansedda människor träffas och där det delas ut prestigefyllda priser. Utbudet på filmer är även stort och filmbolagen lägger ut otroliga summor pengar för att kunna genomföra sina projet.
     Hur är det då inom spelbranchen? Där finns Jönköpings stolthet Dream Hack, vi Har E3 mässan och sedan har vi mindre lan event och spelmässor. Men ligger det någon finkultur i det eller samlas viktiga personligheter över en fin middag med dress code och bevittnar spelsläpp? Har vi samma tillgång till spel som vi har till böcker och film? Använder sig skolor den stora möjlighet att bruka spel i sin utbildning? Läggs det ut otroliga summor för att programer del två till det föregående sucé spelet?
     Svaret är såklart nej. I utbildningssyfte så hittar vi endast spelen inom försvaret och i småskolor. Ekonomiska problem drabbar spelvärlden hårt och tvingar ner ambitioner på potensiella storsäljare. Varför denna orättvisa? Är det för mycket begärt att acceptera spelarnas värld i samhället?
     Förvisso är skriftens historia flera tusen år gammal så boken har tekniskt sett lite fler år på nacken. Men jag tycker inte att detta är ett tillräckligt starkt mot argument efter som vi idag lever i ett så kallat modernt samhälle men ändå inte kan nå upp till dess kriterier. Vi har i alla tider varit rädda för förändringar. Under medeltiden förbjöds pöbeln att läsa böcker för att kunskap var farligt, jazzen avfärdades som djävulens musik, filmen gjorde barn våldsamma och på samma spår går det med spelen. Varför skall vi fastna i denna onda cirkel. Att skylla på tiden eller att påstå att det alltid har varit så tycker jag helt enkelt inte är ett särskilt starkt argument i detta avseende. Ta istället emot spelvärlden med öppna armar och låt oss komma in i finkulturen.
     Jag är inte på långa vägar klar med detta ämne, men är just nu alldeles för trött för att ta itu med nästa kapitel...

Vi har genom alla tiden funnit trender inom olika områden, som kläder, smycken, mat och kroppsideal. I vårt moderna samhälle hittar vi även trender i tv, böcker, tidningar, spel och film. Vi har haft fantasi trender, action trender och den epok vi befinner oss i nu skulle jag vilja namn ge som en "Blodsugarnas epok".
      Denna ny blodsugar trend grundar sig i den Irlänske författaren Bram Stokers bok från 1897 Dracula. Boken handlar om en advokat som får i uppdrag att hjälpa sin transulvanske klient Greve Dracula med sina planer att flytta till London. Under historiens gång så uppenbaras dock Grevens verkliga anledning till flytten som kastar in advokaten i ett skräckfyllt äventyr.
     Detta är av min uppfattning den första dokumenterade skönliturära skrift som prentats ner om vampyren. Men det är i min tro att legenden om vampyren sträcker sig allt längre bak i tiden än 1800 talet. Många av dem vampyrroamer som skrivits utspelar sig på 1700 talet och det är där jag tror att myten grundar sig. Jag har hört att myten om dem blodsugande människorna grundar sig från en familj på 1700 talet som fallit offer för en egendomlig sjukdom. Sjukdomen sägs ha gett dem tunt blod som resulterade i blek hy och att familjen i sin tro på att uppnå bättre hälsa drack djurblod för att kompensera sitt eget. Det sägs även att familjen hade känsligt piggment som resulterade i att dem tillbringade största delen av dagarna innomhus och endast visstades utomhus nattetid. Hur mycket som är sant av denna legend vet jag inte.
     Idag ser vi hur dessa blodsugar historier återkommer på alla plattformer. Vi hittar dem i musik, spel, tidningar, böker och film. Nu senast kan väl ingen undgå tv serien "True Blood", filmen "En vampyrs bekännelse" och filmerna/bökerna "Twilight"/"New Moon".  Min personliga åsikt om dessa nykomlingar, och med det syftar jag framför allt på den sistnämnda, är att vampyren idag romantiseras alldeles för mycket. Det är inte meningen att tonårsflickorna skall ha som hösta önskan att bli biten av en vampyr. Vampyren är en mörk figur utan samvete som stryker omkring på natten för att suga i sig av mänskligt blod för sin egen överlevnads skull. Den har en obotlig törst efter denna tjocka röda vätska och går ej att stoppa när den fått upp vittringen. Styckan hos en vampyr är ofattbar och likaså rörligheten. Dock har dem nackdelar, saker som vampyrer inte tål är vitlök, kors och solljus.
     Allt detta har någon fått om bakfoten när denne romantiserade vampyren som en snygg svårfångad romantiker. Allt det mörka och hänsynslösa har raderats och istället har vi en snygg och sofistikerad karaktär som praktiskt taget glittrar vid kontakt med solljus. Det gör mig faktist besviken att vampyren under sin egna morderna epok har förlorat sitt hänsynslösa, onda och skräckfyllda jag.  Jag är glad för att vi fått tillbaks vår kära blodsugare på vita duken men jag önskar mig honom i mörker och inte i glitter.

Nu står vi här inför slutet av vår vistelse i Oslo. Det finns två sätt att se på denna sista tid, vi kan antingen se den som ytterligare en vecka med jobb, träningsdagar, lässtunder och promenader. Eller så kan vi se den som den sista veckan med den sista måndagen och den sista träningen på en tisdag. Vi kan se denna gångna dagen som den sista måndagen på jobbet och för min del den sista hela måndagen i denna lägenheten. För om precis en vecka kommer vi förhoppningsvis sitta i en bil påväg hem till Sverige igen!
     Det är dock inte bara framtiden som har  händelser utöver det normala att bjuda på. Från i morse och två dagar tillbaka i tiden har vi haft besök av Johannas tvillingsyster Sofie. Detta besök resulterade i promenader, baguetfika, risgrynsgröt, lussekatter, sovmorgon och några glas vin. (för mycket)
     Jag måste även tillägga att jag nu ikväll råkade stöta ihop med den svenska skådespelaren Claes Månsson som för er som inte vet vem det är bland annat spelar rösten till Wallece & Gromit och är även ett flertal roller i diverse stefan och Krister föreställningar. Vad han gjorde i Norge och än mer underligt vad han gjorde på Stortorvets Gestgiveri, mer än att äta, har jag ingen aning om. Detta var allt från mig min sista måndagskväll som Oslo bo. Over and Out!

Efter vidare efterforskning så har jag funnit lite fakts kring säkerhets arbetet som jag lite snabbt tänkte redovisa här.

- Kalaset som vara ett dygn har kostat staten 92 miljoner kronor.
- Omkring 700 personer följer presidenten själv under detta dygn.
- Grand hotell plus två andra hotell är bokade innför ankomsten, varav Grand är preparerat med skottsäkert glas på den balokong han planderar att göra en ofentlig uppvisning.
- 430 avloppsbrunnar ha svettsats igen.
- 2000 poliser från hela Norge står i tjänst dagen till ära var många är tungt beväpnade.
- Piketbussar har lånats in ifrån sverige, i vad jag tror är brist på egna resurser.
- 200 agenter från Secret Service finns på plats för att skydda presidenten.

Jag kan ärligt säga att jag har aldrig sett en såhär stor polisiär aktion i mitt liv.

Ännu ett skift avslutat, med rockar, jackor, paraplyer och väskor. Ta emot jackor, läsa, dricka kaffe, dela ut jackor, byta plats, svara på frågor, dela ut ciggareter, plånböker, mobiler, byta plats igen, dela ut jackor och slutligen gå hem. Slå på datorn, kolla mailen, räkna dricksen och gå till sängs. Samma skift varje dag, alla gäster som kommer tror att deras beteende och skämt är unika men alla gäster är likadana.
     Nu sitter jag här ensam vaken med tanken på hur fort tiden trotts allt har gått. På söndag är det bara en vecka kvar tills jag åker hem. Innan dess skall vi få besök från Sofi och vi skall tillsammans med henne åka till Holmenkollen och åka kälke. Imorgon återvänder Johanna från sitt besök i Sverige annars ser dagen ut att följa samma gammla mönster som våra vanliga träningsdagar brukar ha här uppe. Frukost, vila 2 h, springa, ducha, äta lunch, läsa, vila, klä sig, gå till jobbet och resten vet ni hur det går till.