63. nittiotvålimjoners dyngnet
I luften cirkulerade minst två polishelikoptrar och även en vad jag förmodar var från försvaret. På hustaken och i fönster omkring Grandhotell fanns poliser posterade.
Det var tämligen svårt att ta sig fram på Oslos gator idag. Från Grand hotell och upp till slottet var avspärrat och många gator runt omkring också.
Efter ett misslyckat försök att få en överblick över situationen så började vi gå längs avspärrningarna för att ta oss runt. När vi trodde at vi tagit oss förbi det avspärrade området så ser vi en stor grupp människor plus en stillastående spårvagn. Efter att ha tagit sig närmare så ser vi även polisbilar och tunt beväpnade poliser. Efter att ha stått och funderat en stund börjar det plötsligt passera polismotorcyklar, polisbilar, piketbussar, civilpolisbilar, ny vaxade bilar med flaggor på, stora stats jeepar med sirener och ambulanser. Strax efter att konvojen passerat kliver poliserna åt sidan och släpper fram vardagstrafiken.
Nyfikenheten tog överhand och jag steg fram till en av poliserna och frågade vad det var som hade passerat. Nu tycker ni säkert att detta var en dum fråga med tanke på vad det är för dag idag, men jag ville vara på säkra sidan och veta vad jag hade fått bevittna så jag frågade. Polisen försökte dölja sin förvåning men svarade ändå lugnt "det var Amerikas president".
Fredspriset delas ut i Oslos rådshus vere vid Akkersbrygga. Därför så började vi leda våra steg ner mot hamnen, och efter att ha i 20-30 min stått på fel sida av Rådshuset och skådat alla B-kändisar som smitit in bakvägen så fann vi oss en plats vid Rådhusets ingång. Platsen var väl kanske inte den bäste efter som vi inte kunde se ingången därifrån.
Platsen var bevakad av ung tio tungt beväpnade poliser och under tiden vi stod där så anlände ytterligare ca tjugo. Det vi dock inte visste då var att på var sidogata stod piketbussarna på rad och bara 50 m från där vi stod var piketstyrkan uppställd ikläd hjälm och uniform.
Efter en lång väntan med lite in droppande säkerhetspersonal så anlände konvojen i hög hastighet till ljudet från klockspelen. Bilarna försvann ur sikte och publiken som hade platser där det gick att skymta ingången jublade, och kort efter att bilarna anlänt så hade dem vänt och var påväg tillbaka.
Vi säg inte så mycket men vi kan anta att i någon av dessa bilar så satt han. Världens fredsmäklare, rasdiskrimineringens skiljevägg, folkets man, mannen som har i särklas mest mark i världen, eller rätt och slätt "Amerikas president". Mr Barack Obama.
Ps. Om ni går in på metrobloggen.se/camillahall om ung två veckor så kommer bilder på händelsen visas.
62. Ett brott i vardagen
Ett par dagar senare mot tog jag ett mail ifrån en vän i Sverige som helt oprovoserat förklarade för mig att "Läste i metro imorse att alla brunnslock i Oslo håller på att svetsas ner för att udevika att nån planterar en
Så imorgon går vi upp i tid för att hinna göra alla våra syslor så att vi kl 13:00 kan infinna oss utan för Oslos Rådhus för att kanske få en skymt av USAs nya stjärnskott. Barack Obama!
61. En monoton nedräkning
Ännu ett skift avslutat, med rockar, jackor, paraplyer och väskor. Ta emot jackor, läsa, dricka kaffe, dela ut jackor, byta plats, svara på frågor, dela ut ciggareter, plånböker, mobiler, byta plats igen, dela ut jackor och slutligen gå hem. Slå på datorn, kolla mailen, räkna dricksen och gå till sängs. Samma skift varje dag, alla gäster som kommer tror att deras beteende och skämt är unika men alla gäster är likadana.
Nu sitter jag här ensam vaken med tanken på hur fort tiden trotts allt har gått. På söndag är det bara en vecka kvar tills jag åker hem. Innan dess skall vi få besök från Sofi och vi skall tillsammans med henne åka till Holmenkollen och åka kälke. Imorgon återvänder Johanna från sitt besök i Sverige annars ser dagen ut att följa samma gammla mönster som våra vanliga träningsdagar brukar ha här uppe. Frukost, vila 2 h, springa, ducha, äta lunch, läsa, vila, klä sig, gå till jobbet och resten vet ni hur det går till.
60. En studie i mänsklikt ekonomiskt beteende
Vårat ekonomiska begär eller rättare sagt begäret att inehava egendom grunndar sig tidigt i människans historia. Vi kan anta att redan i apstadiumet så fanns ett begär att ineha och förvalta egendom. dena slutsatts kan jag dra efter att ha studerat andra djurarter som tillexempel hunden, där vi till och med kan se en tendens att värdera olika objekt.
Från apstadiumet har detta begär följt oss i evolutionen och när byteshandeln gick över till tryckta mynt så följde begäret efter. Idag ser vi begäret efter egendom under benämningen girighet.
Frågan jag direkt ställer mig är då, går det att bryta denna kedja av begär? Svaret är nej, men vi kan tänja lite på begäret och stilla ett för stunden. För att göra detta så måste vi angripa och stimulera vissa centran i hjärnan som får presonen i fråga att begå en handling dom strider mot begäret. Ett exempel på ett sådant angrepp kan vara att framkalla skuld.
Om vi sätter oss i en situvation där männsikor har ett val att ge ifrån sig en del av sin egendom i form av dricks eller låta skålen stå tom så kan vi lätt framkalla skuld. Det vi nu vill uppnå är att bryta isen, den första individen måste ta steget att ge ifrån sig av sin egendom innan vi kan tarta en så kallad skuld kedja. Igenom att omgivningen ser denne individs givmildhet startar vi en kollektiv skuldkännsla.
Hur kan vi då stuimulera den första individen att ta steget? Detta kan göras på flera sätt, bland annat igenom att själv ta steget att lämna ifrån sig sin egendom. Därmed har vi apliserat ett välbekant ljud i situvationen, detta välbekanta ljud leder förhoppningsvis till assosiationen "dricks".
Det är även möjligt att skapa skuld direkt hos den förste individen igenom att tala om för denne att möjligheten att lämna ifrån sig av sin egendom finns, och med dem orden föra in en undermedveten pik där individen får väga sin givmildhet.
Det finns förstås många olika grader av begär, alla människor har inte lika starkt begär och detta kan i vissa fall bero på tillgången till egendom eller eventuell svaghet för medlidande. Även om man lyckas töja på begäret för stunden så kommer detta snart gå tillbaka till sitt forna tillstånd, möjligtvis med en dos av ångest över de framtvingade handlingen.
Som jag skrev ovan så kan begäret vara olika från person till person men trotts detta så är det mestadels konstant hos oss alla.
59. Framtidens vägskäl
Innan sommaren skickade jag in en ansökan till svenska försvarsmakten och dess aspirantutbildning/officersutbildning. Den den 30 oktober fick jag besked att jag passerat den första gallringen och var därmed kallad till en mönstring i Skövde 10 dagar senare.
Jag tillbringade en helg i skövde med att genomgå intervju, medicinska tester, begovning och interligenstest. Därefter började den riktiga väntan. Den 18 november ung kl 9:30 på morgonen får jag ett mail som vill bekräfta att jag fortfarande är intresserad och om jag vill fullfölja utbildningen om beskedet blir possetivit. Mailet avslöjar även att mitt riktiga svar skall anlända v48.
Inte en dag förtidigt så anländer ett mail från försvarets rekryteringsenhet v 48, fredagen den 27 november kl 13:37. Mailet bekräftar att jag är antagen till aspirantutbildningen 2010. Så snart, eller rättare sagt den 11 januari så inleder jag min kariär mot att förhoppningsvis kunna titulera mig Första Sergant Simon Hultin!
58. I mina vilstna vildaste fantasier
I går kväll när jag satt och spelade chack, som är ett spel som ingår som standad spel på Camillas bärbara dator, så hörde jag det välbekanta ljudet av Camillas och Johannas trötta släpande steg efter en hård dags arbete. Så fort dom kommit innanför dörren och retat mig för att jag satt och spela chack mot datorn, så började jag den intensiva utfrågningen anvgäende kvällens framgångar. Efter utfrågningen så tänkte jag fullfölja mitt uppdrag och skriva ett inlägg om mina framgångar. När jag öppnat upp sidan för att skriva in namn och lösen så var sidan under ombygggnad och efter som klockan var efter 00:00 så hade denna prosses slagit i verket.
Mina framgångar var dock ringa. Det enda jag lyckades gissa rätt på var när flickorna slutade jobbet och jag var nära att pricka tiden när Johanna lämnade undervåningen. Jag missade tiden med unge 10 minuter. När det gäller antal gäster och mängden drickspengar så var jag helt ute och cyklade. Igår lyckades vi tjäna ihop över 800 kr, som är en riktigt bra prestasion på en tisdag.
Det var allt för nuläget, Over and Out!
57. I mina ensama vildaste fantasier
Jag tror att den över garderoben har haft mellan 25 och 30 gäster första sittningen och möjligtvis något mer på andra. Säg mellan 30 och 40 gäster på andra. Gaderoben på första våning har ca 60 gäster som på en tisdag går relativt tidigt. Jag skulle gissa på att den som arbetar på första våning får lämna vid ung 22:45, möjlitvis 23:00 Jag gissar att sdem båda kommer att sluta mellan 23:45 och 24:15.
När det gäller dricksen så tror jag att min flickor kommer att ta med sig ungefär 250 till 300 kr (norska kroner). Detta är vilda gissnignar men ändå byggda på viss logik och erfarenhet. Ungefär kl 24:30 kommer jag att publicera svaret, detta förutsätter att inget oväntat händer, i stil med jag inte får kontakt emd internett eller att flickorna slutar senare än jag beräknat.
56. Minut för minut, timme för timme
Dem närmsta dagarna som har fortlöpt har jag ägnat åt ett kärt återseende. Jag har plockat fram tv-spelet som har hyllat sedan släppningsdag och vars föregångare fått samma stående ovationer. Jag har sedan två dagar tillbaka trätt in i rollen som "Sergent Fenix", och under min ledning så ställs "Delta squad" inför nya utmaningar i "Gears of War 2". Trotts att jag i spelets värld gör hjältedod och plöjer igenom horder av våran hjords inkräktare och svurna fiender så kryper ändå dagarna sakta sakta förbi. Sekund för sekund, minust för minut och timme för timme.
55. Skitiga strumpor och fyrkantiga ögon
54.Statusrapport
Jag föredrar att inte använda denna blogg som någon nyhetssida om mig själv med tanke på att jag ïnte är särskilt duktig på att skriva så att sådant blir intressant. Men med tanke på min distans hemmifrån så känner jag mig nu tvungen att avge en lägesrapport.
Dem närmsta två veckorna som jag tillbringat i Oslo har bårde varit varierande och långrandiga. Jobbet och tillstor del fritiden består av samma aktivitet varje dag. Kliva upp vid 10:00 tiden för att äta frukost, dags aktiviteten är antingen tv-spel, tränga, läsa eller promenera. Vid 14:00+ äts lunch för att vid 15:45 bege oss av till arbetet. När vi anländer till jobbet så följer vi vårt arbetschema som vi alla tre kommit överäns om och för det mästa flyter allt på som det skall.
Trotts detta nästan monotoma liv så är livet i Oslo varierande. Vi stöter ständigt på nya problem, som exempel tappandet av arbetstimmar, en betydligt lägre driks och att vår lön potensielt kan ha satts in på ett gammalt ikke existerande konto. Även Johannas hemmresa var en variation som ändrade på mycket, jag och Camilla blev ensama i vårt kollektiv och vi var tvugna att alltid jobba ensamma i 8 timmars passen.
Nu är det jag och Johanna som är ensamna efter som Camilla har lämnat oss för en hemmfärd på två dagar där hon sakll plocka med sig allt hon glömt vid avresan förra gången.
Överlag mår vi bra, vi har lyckats tvätta på jobbet en gång, lagt undan pengar till mer än halva hyran och jag har spelat ut två och ett halvt tv-spel.
För att inte helt tappa denna bloggs huvudsakliga syfte så tänkte jag bifoga en lista på dem spel jag har med och vilka av dem jag har gått igenom på Norskt teritorium.
[X] Opration Flash Point; Dragon Rising
[X] Halo 3; ODST
[X] Mass Effect
[ ] Gears Of War
[ ] Gears Of War 2
[ ] Assasins Creed
[ ] Star Wars; Force Unleashed
[ ] Fable II
Detta var allt för nu, Over and Out!
53. Nazist och soldat i tredie riket
Det kan låta otroligt, men bara sedan senaste inlägget har jag lyckats ta mig igenom den ung 280 sidor långa berättelsen "Fångad av hakkorset" skriven av Bruno Manz. Detta tror jag till största del beror på att vi på arbetet inte haft särsklit mycket att göra och dem gäster som har besökt resturangen har desutom inte varit till något besvär.
Boken handlar om Bruno Manz själv och hans liv som nazist i ett Tyskland under Hitlers regime. Hans far är trogen medlem av nazist partiet och han själv tar snart värvning i Hitlerjugend. Vi får följa honom från att vara barn och offer för Boebbels Propaganda aparat till att han blir soldat uppe vid Ishavsfronten i mot Sovjet.
Jag tycker att boken var väldit intressant då den speglar en nazists liv och inte bara faller in i raden av andravärldskriget böker som visar upp dem amerikanska hjältarna eller offrerna för Himmlers förintelseplan. Dock så känns boken som ett sätt för Manz att få uttryck för sitt dåliga sammvete, han beklagar sig och hittar bortförklaringar till varför han delade ut nazist proparganda och tog värvning i den tyska armen. Dessa urskulder fortlöper igenom hela boken men används mot olika skamfläckar i hans liv.
För utom detta är boken en intressant och välskriven beskrivning av nazityskland ur en propaganda smittad mans synvinkel. Jag vill ändå ge boken 8/10 poäng, framför allt för att den otroliga berättelsen är sann och för att den trots hans urskullder är gripande och håller intresset uppe till sista sidan.
52. En stridsflygare berättar
Boken jag har läst heter Jaktpilot i RAF och är skriven av Geoffery Wellmun. Den är en san historia om Wellmuns egna liv och äventyr inom Royal Air Force. Vi får följa hans dröm om att bli stridspilot och att få flyga Spittfire.
Jag skulle nu såhär i efterhand vilja säga att boken överlag var bra, men jag kan minas många stunder när jag läst den och suckat. I mitten av boken förekommer många upprepningar och handlingen fastnar i många skeden. det märks att Wellmun själv inte är någon författare, för även om beskrivningarna är bra så har han ett begränsat utbud av adjektiv och metaforer. När dessa är slut så tvingas han använda alla om igen för att beskriva ett väldigt snartlikt skeende. Detta gör att man som läsare till viss del tvingar sig igenom vissa partier när handlingen har gått i lås.
Hela boken är dock inte så förfärlig som min beskrivning kan låta. Utan den är i många fall välskriven och väldigt intressant, framför allt om man tidigare har ett intresse för andra världskriget och inte minst flygvapnet. Vi får följa Wellmunds egna tankar som är intressanta med tanke på hans egna perspektiv på kriget och dem faror han blir utsatt för. För mig som inte är så insatt i 1940 talets flygvapen fick mig en ordentlig fakta lektipn inom ämnet som jag uppskattade.
Sammanfattningsvis så är boken klart läsvärd om man har ett grundaat intresse inom ämnet. Personnligen vill jag ge den betyget 7/10, mycket på grund av att slutet hänförde mig.
51. Köksmästare Simon inställer sig för tjänstgörning
¨För ett tag sedan skrev jag att det var bättre förr. Att gårdagens busskort var ett så mycket enklare system än dagens. Jag har skrivit om att vi inte skall låta utvecklingen glida oss ur händerna och jag tycker att modet var snyggare på 30-talet.
Detta är påståenden jag är villig att ta tillbaks, i alla fall mitt påstående att det var bättre förr. Avgörandet till detta beslut grundar sig i en insident jag råkade ut för i köket idag. Camilla hade börjat värma på en stekpanna med fiskpinnar och överlät uppdraget till mig. Detta ger oss inga bra utsikter med tanke på att jag är en fruktansvärd kock och för att stekpannan var av modell gjutjärns-panna. Resultatet blev en fisk och pannerings deg med över pepprat pullvermos. Bona Petit!
50. Åh, det är skönt när mitt Olso är grönt...
49. För er som trodde ni hört allt!
Jag gick till jobbet en helt vanligt fredag efter att ha varit på promenad på Karl Johans gade! Jobbet rullade på som vanligt, jackor inn jackor ut, dricks in, ciggaretpacket ut. dagen verkade att anta vanlig karaktär med lång väntan och fulla gäster.
Efter första halvlek får jag höra ett ryckte. Ett ryckte som får mig till idel öra. Jag följer ryktet och det leder mig till Pablo. Pablo, våran fjolårs bartender. Han jobbade i baren på andra våning när vi jobbade på gästgiveriet förra året.
Jag söker upp honom och han sluter en ögat i en i en flörtig gest, den såkallade typiska Pablo hälsningen. Han kännde igen mig och vi utbytte artighetsfraser. Jag kunnde inte berga mig utan jag rakt på sak, jag var tvungen att veta om ryktet talade sanning.
Pablo sken upp vid min förfrågan och berättade med glädje hur han arbetat på Grand Hotel på Karl Johans gade kvällen innan. Han hade passerat ett bord med två gäster när han hade stannat upp. Han fann något bekant i den ena individen och bestämde sig för att ta kontakt. Pablo klev fram och hörde efter om gästerna var nöjda med allt och fick ett svar på ren Skottsk dialekt. Efter att, som han uttykte det, ha slitit blicken från gästens vackra bordsdam så föll alla bitar på plats.
Mannen som satt framför honom var ingen mindre än Den döda älskaren, Spelkaraktären, den store kunen av sparta Gerard "Leonidas" Butler! Kan ni tänka er, jag har befunnit mig inom en radie av 500 m från Gerard Butler. För er som inte snappade upp det så gick på Karl Johans gade, utanför Grand Hotel den dagen Pablo hade träffat Gerard Butler där. Detta har resulterat i att jag har kännt mig lite bättre än alla andra de senaste dagarna.
Detta var allt från mig Over and out!
48. Teknikens under
Nu är lite mer än en vecka gången här uppe i det kalla. Jag och flickorna jobbar i en garderob på en resturang vid namn Stortorvets Gästgivieri. När allt börjar rulla igång kommer vi att ta hand om 750 gästers ytterkläder dagligen. Dock är väntetiden lång, efter som vi inte har något att göra imellan att kunden anländer tills att kunden har ätit färdigt och vill lämna så finns det mycket tid över till att tänks, läsa och filosofera. En sak jag kom och tänka på igår när jag satt i min ensamhet var att det är sjukt hur tekniken har skenat iväg dem senaste åren. Ta spelen som ett exempel. När jag var i kontakt med min familjs första egna dator så spelade jag ett gammalt 2D Prince of Persia. Idag sitter jag och spelar spel med sådana möjligheter att man kan lägga ner 100 tals speltimmar för att utforska allt.
Då kommer frågan, vem håller tag om dessa utvecklare. När det gäller forskning så sker den under kontrollerade former med mycket ansvar. Men hur mycket tar spelutveklare ansvar för vad deras produkter orsakar. Detta är inget problem i dagsläget men om med lite fantasi tittar in i framtiden några hundra år, hur ser spelindustrin ut då.
Milo är en AI som presnterades på E3 mässan i år. Denna prototyp är vad utvecklarna vill kalla den nya sortens AI, den finns inte än men det är på följande sätt dem vill att den skalll fungera. Igenom en webbkamera sakll Milo kunna läsa av dina utryck och där med dina kännslor, Milo reagerar på dina kännslor på ett inprogramerat sätt och helt plötsligt har en dialog skapats mellan spelare och AI. detta låter ju som en underbar utveckling att vi i spel skall kunna interagera med NPCs bara igenom våra egna kännslor.
Men vem är det som håller koll på denna utveklingen, vem är det som bestämmer när det får räcka, när tekniken går oss ur händerna. Betänk att vi i framtiden skulle använda oss av Milo i hemmet, på kontoret och även inom försvaret. Vad händer om vi låter Milo styra våra bestyckade stridsvagnar och stridflygplan? Om vi låter Milo styra våra hem, i sysslor som att beställa mat, damsuga och hålla oss uppkopplade.
Jag antar att de flesta har sett filmen Terminator. Om vi byter ut Skynett mot Milo vad blir egentligen skillnaden. Vem tar ansvar för den utvecklingen? Är utveckling alltid possetivt? Kan den gulliga pojken Milo bedra oss och bli ett förödande projekt?
Milo E3 2009
47. Ensam eller bara lämnad kvar?
Ensamheten fyllde rummme som en mörk skugga. Tystnad, tystnad, endast ljudet av ett ensligt hjärta ljuder inne i min kropp. Mörkert utanför isolerar mig i mitt rum likt ett kreatur i en hage. Väggarna om kring mig kryper långsamt långsamt närmare mig i ett försök att strypa det sista modet ur min kropp. Civilisationen utanför fönstret känns avlägsen och kontekten med den känns bortglömd. Jag sitter ensam, tyst, skrämd av min egen ensamhet. Ensamheten finns över allt och sträcker ut sina armar för att fånga mig och långsamt släpa mig steg för steg till sin lya. Ensamhetens lya.
Så förklara vissa sin ensamhet eller som ja föredrar att kalla det, min tid för mig själv. Att alltid vara ensam är inget jag skulle vilja utsätta mig för, men att någong gång ibland bli lämnad ensam med händerna fria att göra precis det du själv kännde för är en skön kännsla.
Jag sitter nu ensam i vår lägenhet i Oslo. Camilla och Johanna är på jobbet och har lämnat mig med en to do list som jag själv har skrivit ihop.
Vad Simon skall göra när han är själv:
[x] Sitta vid datorn på obegränsad tid och titta ¨på det senaste från press2play
[ ] Träna tills rutorna immar igen
[ ] Tillbringa en stor del av tiden endast i underkläder
[ ] Klara pågående uppdrag på Opration Flashpoint
[x] Drick te och få gåshud till "Youre a soldier now" från transformers
[ ] Ducha riktigt länge utan att någon ber dig att sluta
Som ni ser har jag mycekt kvar att göra men jag har gott om tid på mig!
46. En utredning i mänskligt beteende
Jag tror att en människa har två om inte fler sidor. Vi har våran personliga sida, som visas när vi edast är i vårt eget eller i goda vänners sällskap. Denna sida vill jag kalla Djup jaget. För resten av världen visar vi upp en fasad av vad vi önskar att vi va. Vi kan tillexempel önska att vi var väldigt maskulina och att vi har ett stort intresse för fordon och styrke träning, där med är det det vi kommer utstråla i vad jag vill kalla våran image!
Även om människor inte vill erkänna att fallet är sådant så har vi alla en Image och ett Djup jag. En Image som utstrålar vår strävan efter något mer och ett Djup jag som visar vad vi är trygga i och vad vi mår bra av att göra. Som med allt annat så är människor olika, vi har alla olika svårt respektive lätt att visa vårat Djup jag och har även olika behov att visa vår Image.
Jag tror att detta fenomen har uppståt i med pressen på vad som är accepterat av vår omgivning att tycka, tänka och atkivera sig med på fritiden. Där med styrs varje männsika att näst intill tabubelägga vissa delar av sin personligehet, vissa åsikter och vissa aktiviteter. Där med skapas mysterin runt omkring Djup jaget.
Vi har alla drömmar och en önskan att saker och ting var mer eller mindre annorlunda, att vi var på ett annat sätt eller kanske helt enkelt att vi kunnde använda andra kläder än va vi passar i. För detta ändamål har vi skapat vår Image, detta är ett sätt för oss att kunna vara och agera som något vi egentligen inte är. Vi kan rasera all förskriven fakta om oss och själva bygga upp den bild av oss som vi vill att vår omgivning skall se. Ut ifrån denna bilden agerar vi, diskuterar vi och möter ny människor varje dag.
Det är hårt att säga att vi alla går omkring och ljuger för varandra men det är lika sant som osant. Vi kan ta lär dom av det och se till att vi inte frånskrider vårt Djup jag allt för mycket i vår Image och att vi ser till att fler männsikor i vår omgivning får veta mer om vårt Djup, men absolut inte allt. Skulle alla människor vara fullt ärliga mot varandra så skulle världen kolapsa, männsikans sociala spel bygger delvis på lögner och det är ett måste för att allt skall gå runt.
45. Mission ODST Completed
Tyst och ensam som en prärjevarg glider jag fram mellan husen i en öde stad. Långsamt rundar jag stadens hörn och med alla sinnen på spänn. Mina kamrater har återsamlats en efter en, men kommer jag någonsin få återse dem?
Halo 3; Orbital Dropp Shock Troopers gjorde entre i min ägo för några veckor sedan och nu med mitt nya jobbs givmilda ledighet så har jag tagit mig runt kampanjen. Spelets grafik och spelmotor är vad man kan förvänta sig av ett tillägg men besvikelsen uppenbarar sig när det gäller vapenarsenal och mångfaldenn bland fiender. Jag tycker att bungie kunnde lagt ner lite mer tid på att ta fram några fler vapen aleternativ och nya motståndare ut ifrån orginal spelet. Den stora glädjen ligger dock i att storyn i tillägget är förvånadsvärt bra. Jag tycker, trotts att jag riskerar att bli lynchad av alla världens Halo fans, att ODST har den bästa och mest intressanta storyn i hela Halo serien.
Story
Storyn bygger på att en grupp ODST soldater släpps över New Mombasa i Afrika, dock sker en olycka och kapslarna slår ner så helt skillda platser och den roll du kliver i vaknar 6 timmar efter nedslaget och skall ensam söka reda på sina kamrater. Igenom ett öde Mombasa smyger man ensam fram på jakt efter föremål som ger dig spelbara flashbacks på dina kamraters öden efter nedslaget. Med hopp om att återfinna din förlorade kamrater drivs du att ta fram handkontrollen när du egentligen inte orkar spela.
Storyns upplägg är spännande och medryckande men mellan de flashbacks du får spela blir du åter igen satt i rollen som ensam prärjevarg och då genomlida en transport sträcka som är lite för lång innan du når nästa flashback.
Trotts dessa små brister så skulle jag ändå vilja ge spelet poängen 8 av 10, detta för att det går under kategorin expantion och därmed inte spelar i samma division som full längds spelen. Därimot kan ODST med gott samvete placera sig med sina säktingar i Halo serien. ODST är klart ett köpvärt spel, så har du 350 kr liggands så är det en god investering.
44. Alla vägar leder till Oslo
Jeg skall bara hemte rökepacken min, du kann bare legge sjärfen i lommen. Så här pratar di i Norge gott folk, folket med språket man inte kan vara arg på, som man inte kan skälla på och som man inte kan använda för att hota någon.
När det gäller våran visstelse här så har vi (med vi menar jag mig själv, camilla och johanna) lyckats sannera lägenheten vi bosat oss i, möblerat om en aning och importerat ett camping bord från mitt hem. Så vår lilla vrå i det kollektiv som nu i två månader kommer vara vårt hem börjar äntligen bli lite hemmtrevligt.
Jag har personligen tagit på mig ansvaret att rigga upp, underhålla och bevaka hjärtat i rummet. Basen för en god hälsa, drivmedlet för lycka, endorfinernas slavdrivare, min Xbox 360! Med mycket fritid har jag spelat mig igenom Halo 3; ODST och även krälat mig igenom några uppdrag på Opration Flashpoint 2 Dragon Rising! Livet leker och tummarna krampar.
